london calling

åh åh åh jag kan inte fatta att vi åker imorgon. kan inte fatta att jag ska återförenas med mitt hjärtas land, efter ett år of absence, att jag återigen ska vandra på londons gator och träffa min underbara au pair-familj.. att jag kanske ska ta mod till mig och fråga om jag kan få komma dit och jobba i två veckor i december (om det är rätt tidpunkt såklart) och att allting händer redan imorgon.. fantastiskt.

sen att jag har blivit skitskraj för att flyga, det talar vi tyst om.

isn’t it good, norwegian wood

stressig dag idag. har varit och tränat, duschat, varit hos therese på en snabb fika och hämtat kameraväskan, och nu ska jag alldeles strax springa och möta jesper så att vi kan åka till hälla och hämta min dator och lämna in jespers (ja det är sant, han hade sönder sin på samma sätt som min! what are the odds?) och köpa nån slags födelsedagspresent/julklapp till tilly. sen blir det packapacka hela kvällen.

ganska skönt faktiskt, att ha massa saker att göra. nervositeten lugnar ner sig när jag inte tänker på den. jag kan verkligen inte för mitt liv förstå varför jag är så nervös. märkligt.

the answer is blowin’ in the wind

jag går liksom omkring och är nervös för något. vet inte riktigt vad, men jag kommer på mig själv med att nästan börja gråta och min mage är i uppror. typisk nervositet helt enkelt.

och allting kan hända om bara vi vill

tro det eller ej, men altstämmorna känns inte lika omöjliga längre. jag kanske inte gör bort mig trots allt? äh, vad säger jag..? jag kommer fortfarande vara sämst av oss fem, men jag kommer åtminstone KUNNA mitt. det är alltid positivt.

för övrigt ska jag träffa tilly och verena på söndag och jag är löjligt nervös faktiskt. åh, måste köpa födelsedagspresent till henne för övrigt. tilly alltså. hon fyller år om två veckor. vad ska man hitta på till en 12-åring? ge mig förslag, snälla ni?

sökes

fick precis mail från min f.d. au pair-mamma som undrade om jag kände någon i sverige som skulle kunna tänka sig att åka och jobba hos dem i två veckor i december.

såå
om du vill åka till england och jobba hos världens gulligaste familj (en snäll och pratglad mamma med en snäll och pratglad 12-årig dotter) två veckor i december – let me know!

man måste upp och leva fast man faller isär

nåja. ett litet utkast är klart i alla fall. jag får jobba mer på det senare.
nu borde jag verkligen ordna något att äta. förslag?

du var nästan som en kärlek
nästan en bror
en vän som jag har tappat bort

baby, why you?

undrar när jag kände mig såhär stressad (som i handlingsförlamad) senast. helt sjukt egentligen, det här borde ju vara den lättaste uppgiften och ändå sitter jag här och har inte minsta aning om vart jag ska börja. jävla skit. jag blir så arg på mig själv.

how could you take my sunshine away?

if happy little bluebirds fly above the rainbow, why oh why can’t i?

eva cassidy – over the rainbow

ibland undrar jag verkligen när allting hände? när blev vi så gamla? när började livet gå från att handla om ögonblick och överproportionerliga känslor till att istället handla om csn och smutsig disk?

jag vill inte vara den där flickvännen som börjar tjata om vem som ska ta ut soppåsen och skriker åt min älskade att han fan inte ska slänga skorna på dörrmattan så att man snubblar på dem på vägen ut. jag avskyr att jag skrattar så sällan, att jag tar varje skämt som personliga påhopp och att jag blivit så dålig på att visa kärlek trots att det är det enda jag känner.

jag förespråkar den trygga vardagen, den raka vägen, och jag är övertygad om att det är den bästa utvägen för mig. men i hemlighet sörjer jag tiden då hjärtat kunde hoppa högt av en poprefräng. är det kört för mig? kan man bli författare i en trygg vardag? jag har språkkänslan, men har jag upplevelserna att skriva om?

i själva verket är det nog så att jag är lite nattsjuk. det är så lätt att börja tänka aningens för mycket på natten. saker som jag nog inte skulle kunna stå för i dagsljus. egentligen trivs jag med livet som det är nu. skulle nog inte vilja byta ut det mot något annat.

liebchen

jag liksom känner orden bakom tungan men de vägrar komma ut. känner inspiration någonstans bakom revbenen men den vägrar blomma ut för att resultera i något.

jag minns när jag var yngre. 14-15 skulle jag tro. jag hade tre ljus stående på pianot i mitt rum. ett blått, ett grönt och ett rosa. varje ljus representerade något som betydde något i mitt liv. jag brukade tända dem när jag var desperat, när jag verkligen VILLE något. och jag trodde på det, stenhårt. jag trodde någonstans att om jag tände ett ljus för något så skulle det göra skillnad. jag saknar henne. hon som trodde att ett ljus kunde göra skillnad. hon har blivit så uppgiven.

stjärna ur fjärran

jag tror bestämt att jesper kanske fått jobb? yeih!

själv har jag fortfarande inte skrivit soptexten och inte heller lärt mig några altstämmor, så man skulle kunna säga att jag är rätt värdelös. fast lägenheten är nystädad och fin, det kanske ger några pluspoäng i alla fall?

jag tänker att klockan är mycket mer än vad den är. höstmörker…