take me now, before i change my mind

jag har ändrat mig angående jcs i linköping förresten. jag vill nog vara med trots allt. jessica hade tydligen blivit tillfrågad den här gången också, och om det blir så att hon ska vara med så vill jag ju självklart vara en del av det. det var kul förra gången. jag mådde så jävla bra. varför skulle jag låta bli? hur kunde jag ens tänka så? tokig sandra.

men bara om min älskade väntar

det har varit en fin typisk sommarkväll med mor och far, grillning och eviga försök att ta död på myggen med hjälp av ett sånt där myggdödarracket, jag vet inte om de nånsin lyckas. det är mest pappa som fortfarande försöker. han brukar få hjälp av jesper, men olyckligtvis är han ju kvar i västerås den här gången.

jag åker tillbaka imorgon i alla fall. det känns rätt bra. 4 dagar är rätt lagom att vara här. blir lite långtråkigt i längden, särskilt nu när typ hela min vänskapskrets har flyttat härifrån. det finns inte så många man kan hälsa på när man är här längre. dessutom saknar jag pojken min. jag gör faktiskt det, jag märker det tydligare nuförtiden än om man jämför med för ett år sedan till exempel. har liksom vant mig vid att ha honom där, hela tiden, och när han inte är där så blir det konstigt.

jag lyckades skriva lite idag i alla fall. inget publicerbart, men det är åtminstone en bit på vägen.

rationalisering?

jag tror att jag är rätt bra på att rationalisera. kanske är jag inte ensam om det. men jag undrar lite för mig själv om det är en bra eller dålig egenskap. det är nog lite både och, beroende på tillfälle och omständigheter. men det är väl aldrig bra om det går till sådan överdrift att man till slut bedrar sig själv? hm. jag borde gå ut i det fina vädret istället för att sitta här och filosofera för mig själv.

here comes the sun and i say it’s alright

jag är nästan helt säker på att markus krunegård stod ca 3 meter framför mig igår. 100% säker kan man aldrig vara, för jag har en teori om att alla människor har minst en dubbelgångare nånstans i världen, men det känns som ganska logiskt att det skulle kunna varit han,i norrköping och allt. han var söt men hade fula skor. eller så var det byxorna som inte passade till skorna, jag vet inte. men det gör inget. han kommer undan med sånt.

liverpool var bra! lång spelning faktiskt, och de körde både tidig och sen beatles, både please please me och sergeant pepper och en jäkla massa däremellan. jag saknade bara ”you’ve got to hide your love away”, men man kan inte få allt här i världen. ”here comes the sun” var en fin stund, och för ett ögonblick fick jag en känsla av att livet faktiskt är underbart. det gick dock över ganska snabbt när en något överförfriskad kvinna kom förbi och dansade på min fot. men men, det är sånt som händer.

sum summarum: gårdagen var fin i alla fall.

2000 lightyears of darkness

läste precis om att det ska bli en jesus christ superstar i linköping i höst. tror inte att jag ska vara med den här gången dock. det känns som att det aldrig kan bli samma sak igen. det var alldeles för speciellt förra gången. skulle kännas konstigt med nya solister kanske framför allt. jaja.

idag är det varmt ute! i looove!
(och ja, det stämmer, när jag inte har något att blogga om så blir det nästan alltid om vädret. typiskt svenskt?)

det här är natten då vi räknar våra stygn

jag är ledsen. jag önskar att jag visste vad jag skulle säga.

det är brustna hjärtans höst. fast vår.
många som gått skilda vägar senaste tiden.

kristofer, jag hoppas verkligen att allt blir bra till slut.
du är värd allt bra i världen, och det är sant.

nu ska sandra sova tror jag bestämt.

oh, your heart is on the floor

jag kom inte in på bloggen! det var traumatiskt. men nu är jag inne!

jesper: jag tittade på lite gamla bilder nyss. du och jag i vasaparken med jordgubbspicknick, du och jag påbyltade en jävla massa jackor och mössor och halsdukar i stockholm, du och jag på hotellrummet i turkiet, du och jag i vår (vår!) lägenhet, du och jag under tre år, tre helt sjukt bra år, trots att det varit en jävla bergochdalbana ibland. jag blev bara så… sentimental. kändes overkligt och vackert, att du stått ut med mig så länge.

eyes from heaven, guiding light
to lead me right, each day, each night
i’ll follow you to the brightest of stars
then we’ll kiss under moonlight to the sound of guitars

det var det första jag skrev, om dig. tre år och ca fem månader sedan, och det har inte förändrats, oavsett hur illa jag än beter mig mot dig med jämna mellanrum. det känns inte på samma sätt längre, inte lika galet, det gör det nog inte för dig heller, men jag älskar dig i alla fall. förlåt för allt.

sådär. slut med sentimentalt kärleksdravel :) jävla nätter att göra en sentimental!

vill ni ge dom rätt eller ge dom våld?

vilket snöpligt slut på vårdstrejken förresten. de skulle ha fortsatt slåss tycker jag, de är värda så mycket mer! sen är det ju bra på sitt sätt att strejken är över, men.. det borde ha slutat annorlunda.

snurra min jord igen

jaha, så var snurrandet tillbaka. jag förstår verkligen inte varför, jag blir tokig, på riktigt. (och ja, linnea, jag SKA kolla med nån läkare, men du vet hur jag är, vill gärna klara mig själv.. nästa gång det händer så gör jag det, lovar)

jaja. så dagen har tillbringats i sängen, livrädd för att röra mig en millimeter i händelse att det skulle orsaka ännu mer snurr. nu på eftermiddagen/kvällen kände jag ändå att det nog skulle vara på sin plats med lite frisk luft, så jag och mamma åkte ner på stan en sväng. faktum är att jag mår bättre nu, så det var nog ett klokt drag. det var ”marknadsafton” på stan, så jag fyndade två tröjor för 50:- styck. inte illa!

kom sommarnätter under stjärnor kom

kom och dela med mig, norrköping är vackert under försommaren men jag vill inte vandra gatorna ensam.

det är lätt att bli sällskapssjuk i det här huset. det är så stort. jag är van vid att trängas med jesper i en liten etta på 29 kvadrat, och så kommer man till det här stora huset (som egentligen inte ens är särskilt stort, det är bara i jämförelse liksom) och visserligen har jag fått många anfall av klaustrofobi här genom åren, men ikväll känns det stort och ensamt. jag vill bara krama någon.