vi två hör hemma i ett rum med inga andra

det var ett medvetet val att skriva så, för alla små vetabättretyper som tror att jag inte kan citera. tycker om att modifiera citat ibland bara. (varför skriver jag det här? jag behöver inte förklara mig? jag borde sova)

min svanskota värker av bara helvete och jag kan inte sitta ordentligt. kan ingen bara komma och trolla bort allt det onda? jag vill bara… inte ha ont. varken i huvudet, i svanskotan eller i själen. trolla bort snälla?

just det, sova var det ja.

we all live in a yellow submarine

hemma i västerås nu. det känns faktiskt skönt. men jag är så trött nu att jag knappt vet vad jag heter. inatt ska jag sova riktigt gott och riktigt länge! det behövs känner jag.

och dagens i-landsproblem: min stegräknare är alldeles för känslig, och påstår att jag har gått nästan 14000 steg på typ tre timmar. det tror jag inte riktigt på. jag skulle kunna gå med på kanske 5000. så jag måste fixa det där, men det behövs en pytteliten skruvmejsel för att få upp luckan och såna har jag då aldrig tänkt på att köpa. knepigt läge.

close your eyes close your eyes and relax think of nothing tonight

jag känner mig fruktansvärt deppig nu. det är slut. det är helt slut. och jag var inte färdig med hela grejen, inte färdig med alla fina människor, inte färdig alls. jag vill inte att det ska vara slut.

det var så jävla kul. kvällens avslutning var grym, med ”let me entertain you” och en något chockad judas. det lät tydligen bra, enligt solisterna. det är ju så svårt att veta när man står där och klämmer i, om det låter bra utåt. 
det hela avslutades med skumpa på grand hotel, och senare en QP-meny på mcdonalds med jessica, pierre, roy, hanna och den där tjejen som jag la märke till från första repetitionen men som jag fortfarande inte lyckats klura ut vad hon heter. det var trevligt i alla fall. jag fick massa separationsångest. jesper säger att jag är ”the master of separationsångest” , och det är nog fan sant. jag mår alltid fruktansvärt dåligt när jag ska skiljas från människor jag trivts med, oavsett hur bra jag egentligen lärt känna dem. det är konstigt det där.

jag känner mig olyckligt kär. jag som trodde att jag var färdig med sånt…

you have nothing in your hand

jag hade tänkt vara hemma och vila igår. dum som jag var så gjorde jag inte det. det var ju näst sista föreställningen igår, så jag kände att jag ville vara med. och sen blev det lite utgång med jessica, pierre (jesus) och robert (simon) + deras vänner, och det kändes som att jag inte ville missa det heller just då. och det var faktiskt himla trevligt. idag önskar jag dock att jag hade varit hemma, för mitt huvud hade nog velat det, känns det som. (ingen hangover alltså, drack typ ingenting. jag är nästan helt säker på att det är fallet som gör sig påmint)

ja ikväll är det ju sista föreställningen som sagt var, och det känns hur sorgligt som helst. visst är det förjävligt att det ALLTID ska vara så, att när man håller på med nånting, en konsert som denna eller en enstaka kurs eller ett sommarjobb eller vad som helst, och väl lyckats etablera en viss kontakt med folk, så är det slut med det man gör ihop, och så ses man aldrig igen. för mig är det alltid så. jag kan vara rätt trög i starten, men när jag väl kommer igång så är det alltid slut. varför måste det vara så?

nåja. det blir sorgligt. men skönt också på sätt och vis. ska bli skönt att få komma hem till jesper och västerås. (nu är han ju i och för sig sjuk och det är ju rätt jobbigt, men jag saknar honom när han är frisk, haha) och även om jag verkligen älskar min familj sjukt mycket så ska det bli rätt skönt att vara ifrån dem ett tag. de är fina men galna och avnjuts bäst i måttliga mängder. :)

men guuud vad hemskt att det är sista ikväll..

you could be dead soon, could well be

hade en liten näradödenupplevelse igår efter föreställningen. halkade och ramlade baklänges, och slog huvudet i marken. egentligen var det inte så farligt för det gick bra, klarade mig undan med en liten hjärnskakning bara. men jag blev rädd och chockad och började tänka på vad som kunde ha hänt om jag inte hade slagit huvudet i stupröret innan jag slog i asfalten. det dämpade ju fallet lite. hade kunnat gå värre. så jag är glad. mår lite illa fortfarande dock. det är mindre bra.

i know it’s over

tänk vad mycket ord kan betyda för en människas välbefinnande.
tänk att bokstäver sammansatta till ord kan värma en iskall gråtande människa inifrån.
fantastiskt egentligen. jag tänker inte säga mer i ämnet för jag börjar bara gråta igen.
du vet ju vem du är. och du värmer. glöm inte det bara.

jag har varit fruktansvärt ledsen ikväll för er som inte riktigt hänger med i svängen.
men det är bättre nu. jag känner mig varm igen, jag som inte trodde att jag någonsin skulle kunna bli varm igen.

lite sådär småkonstig föreställning. rätt många som gjorde bort sig. jag bland annat.

fuck me, jesus

och en liten.. höhö.. eskimö

jojo. jag har faktiskt kommit på en liten strategi. nu jävlar ska det hända saker!

har också hittat världens bästa bloggsida! här kan man titta på trolltyg i tomteskogen!
http://tobiaslinduist.blogg.se/1205501656_trolltyg_i_tomteskoge.html
världens bästa film typ. titta vetja!

barndomsminnen liksom. iih.

what is gone is gone

bloggbloggblogg

vet ni? när jag skriver mina blogginlägg börjar jag alltid med ”jag vill” eller ”jag vill inte”. det kommer omedvetet. sen inser jag att jag inte vet vad jag vill, så då suddar jag ut det igen och skriver nåt annat. men det börjar alltid så. helt omedvetet. det är lite märkligt.

min nacke hatar mig ikväll. jag tror att hela världen hatar mig ikväll, men just min nacke verkar ha bestämt sig för att ta död på mig. det hoppas jag inte att alla andra gör. då kan det bli jobbigt. som att det inte är tillräckligt jobbigt med en nacke som ska ta död på en liksom.

jävla pms-monster, gå och göm dig nånstans. ungefär så.
att jag inte fattat tidigare egentligen

allt är försent

och jag saknar inte mycket
men jag saknar illusionen
av att allting kommer ordna sig

har varit duktig och långpromenerat idag. köpte håkanskiva och zinktabletter. typ så.

jag har tänkt på en sak.
varför är det alltid så att när man har en bra dag och ser helt okej ut så träffar man aldrig nån man känner när man strövar omkring på stan? och varför är det alltid så att när man har en riktig fuldag och strövar omkring på stan och känner sig fulast i världen, så träffar man helt plötsligt en jävla massa människor man känner? kan ingen förklara det för mig?

och varför kan man inte bli smal och äta godis samtidigt?
varför är livet fullt av en massa världsliga men ack så jobbiga val?
varför finns det ingenting jag kan göra?

varför läser ni?

jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din

håkans nya är fin. efter första lyssningen. jag återkommer med en lite utförligare recension när jag har lyssnat några fler gånger.

jag har fortfarande en dålig dag men det blir nog bättre. imorgon ska jag skärpa till mig, och verkligen göra saker. aktivera mig liksom. köpa skivan. det måste man ju göra, även om jag lyckades få tag på den redan ikväll.

allt är försent
försent för vin
försent för kärlek ren som snö
inatt finns ingen väg tillbaks, ingen alls
försent för edelweiss

(okej att jag blev förälskad i den för två år sen, men den är fortfarande typ bäst)